Poesiträning

Jag älskar bibliotek. Har alltid gjort det. Ett tag i låg- och mellanstadiet bodde jag mer på biblioteket än hemma. Sedan i högstadiet bar jag hem tonvis med böcker och bara läste och läste. Idag måste läsandet vara resultat av medvetna beslut. Medvetna, för jag känner mig själv. Börjar jag läsa en bok kan jag inte lägga ner den förrän den är slut. Helt okontaktbar för omvärlden.

I Kinda har vi tre bibliotek att vara stolta över. De är naturliga mötes- och bildningsplatser för alla åldrar och skeden i livet. Dessutom en viktig länk i vårt demokratiarbete i kommunen. En plats att växa som människa och medborgare.

Jag försöker lära mig poesi. Jag har börjat med Tomas Tranströmer. Av den enkla anledningen att vissa dikter jag läst av honom berört mig djupt. Nu har jag köpt en liten diktsamling, slumpvis vald. "Den stora gåtan". Många av dikterna är haiku-dikter. Och jag fattar inget. Ibland ser jag en bild framför mig. Många av dikterna har en så sorglig ton. Så plötsligt läser jag en som slår an. Som får mig att tänka på pjäsen "Seven" som jag och sex andra kvinnor framförde för några veckor sedan. Rosen jag fick efter föreställningen står sig än, liksom den starka känslan av styrka, empati och systerskap pjäsen förmedlar.

"Buren av mörkret.

Jag mötte en stor skugga

i ett par ögon."